jagklara

Jag har lyckats ändra bakgrundsfärgen, länkfärgen (Förutom datumraden, där ser man inte vad som står p.g.a. dålig kontrast) och radavståndet. Det tog en hel kväll i anspråk. Jag väljer att jämföra mig med vad min mor skulle kunna åstadkomma och känner mig därför som en fullfjädrad HTMList.

Jag hade handbollsmatch igår och Petronella som fortfarande inte tagit steget in i androidtelefonernas förtrollade värld (på gott och ont) fick låna min Iphone så hon som man bör kunde checka in oss i Skanstullshallen, hålla koll på news feeden på FB, svar på mail osv...
När matchen var över, som för övrigt var en SKITmatch, så ger hon sammanbitat tillbaka telefonen till mig utan ett ord. Allvarligheten trodde jag bottnade i matchresultatet och det välkända faktum att jag är en usel förlorare. Men när jag kände tyngden av telefonen i min hand förstod jag att det var något i den som jag borde se. Jag öppnade inkorgen och hade två nya meddelanden. Det första var ett MMS från min vän och nyblivna mamma Sara och det andra var från pappa. Sara fick en liten pojke i fredags via akut kejsarssnitt och skickade nu en bild på lillen med texten "Tittar på handboll med mamma". Från pappa hade jag fått "Nu har farmor lämnat oss för alltid". Kontraster.
Det blev så oerhört tydligt att livet går vidare, farmor lämnade plats åt ett nytt liv men kommer ändå leva kvar i minnen och genom sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag åker hem till Härnösand imorgon och förutom att bara "få vara" så ville jag hinna träffa farmor. Nu blir det inte så men jag och pappa sa när vi talades vid igår att vi ska åka och hälsa på henne ändå. Även om hon är kliniskt död så är hon ändå högst levande i mitt huvud och det är så jag kommer komma ihåg henne. Farmor <3

Efter ett jobbpass på tennishallen igår mötte jag upp ett gäng glada vänner på Kåken. Knappt hinner jag komma in innan jag ser någon i ögonvrån som i sin tur ser mig i ögonvrån. Vi vänder oss mot varandra och framför mig står Björn, min gamla högstadieklasskamrat. Till saken hör att för 2 veckor sedan så träffade jag Robin, en annan gammal högstadieklasskamrat. Lång historia kort så var "BjörnochRobin" ett begrepp back in the days, de satt ihop, Ler och Långhalm, Piff och Puff, ja ni förstår. Robin träffade jag senast i våras och innan det pratar vi år sen senaste gången. Björn har jag inte sett sedan obestämt år på gymansiet då jag var i Stockholm och hälsade på BjörnochRobin. Så att på 2 veckor få träffa båda två känns som en ynnest och ett bevis på att världen är liten. På tal om liten värld så har jag fått det bevisat så många gånger den senaste tiden. På gott och ont. Punkt.

Jag och min goda vän Elin bjöd en stackars gräsänkling på middag igår, nämligen min kära mo(n)ster Bosse. Kyckling à la Elin, sås à la Klara och ris à la uncle Ben.

Okej... jag kan skriva vi. Kollade statistiken nu, hade 3 besökare den 19:e oktober och har snittat 2/dag de senaste veckorna. Vilka är ni? I won´t let you down. Eller kanske, VI får se.

Vad får vi se? Jo, intervallen mellan detta och nästa inlägg. Med tanke på nuvarande intervall så borde jag kunna skriva precis vad jag vill här då min läsarskara bör vara, hm, ja 0. Så jag undrar vem/vilka jag syftar på då jag skrev "VI får se". Men återigen, jag behöver inte förklara mig för någon annan än mig själv så jag sänker blicken från rubriken och går vidare. Plötsligt slår mig tanken att jag till och med kanske ska särskriva ett ord. Det är en första gång för allt. Vi får se. Vi, igen.